De är mycke på jobbet för tillfället. Det är en person där som ja inte gillar. Som styr o ställer för mycke o tror att hon bestämmer. Jag orkar inte med sånt. Hon ändrar sej från dag till dag o ändrar förutsättningarna helt. Skyller på att de inte hinns med en sak så ja måste fortsätta göra det, samtidigt som dagen innan så skulle hon göra på sitt eget sätt o inte alls så som jag sa att de va tvungen o göras. Jag tog upp de me min chef, men hon fortsatte att styra o ställa som om hon hade en chefsposition. Glöm de lilla du, ja hoppas du ramlar ner från dina höga hästar.

Ja vill ha nya arbetsuppgifter, nya utmaningar. Ja e trött på den situation ja hamnar i genom att ha min chef på annan ort än där ja befinner mej o inte känna mej inkluderad nånstans.  

De finns en kille som har nåt speciellt som lockar. Ja e lite intresserad tror ja. Men samtidigt gör ja inget åt de. Ja får inte reda på nåt om ja inte gör nåt åt de. Ja vet inte vart ja har mej själv i hela historien om ja inte gör nåt åt de.

Ja vill träffa nån ja e trött på att va själv. Samtidigt vill ja inte träffa nån bara för o träffa nån.

Den här veckan va han så gullig några gånger o veckan innan med. Ja blir helt glad i hela kroppen o vill prata me nån. Känns inte som om de utrymmet finns överallt....

Ja sa nog precis nåt dumt till kompisen. Om en kille hon börjat träffa. Han verkar som världens skit. Jag tror han inte är nåt att ha. Jag vill absolut inte träffa honom. Han verkar som ja vet inte vad. Inte verkar han ha uppnåt den åldern han har i huvet.Jag grundar alla mina åsikter på vad hon har sagt. Det är kanske dumt me tankte på att ja aldrig träffat personen i fråga men samtidigt så är det saker som hon upplevt. Jag skulle inte fortsätta träffa en sån kille. Hursomhelst sa hon att ja skulle komma att träffa honom ute ikväll och dum som ja va sa ja attja inte visste om ja ville träffa honom. Ibland så borde man hålla sina åsikter för sej själv. Ja kände direkt att ja inte skulle sagt det, så fort de ploppa ur min mun. Ja var tvungen att förklara mej vad jag menade. Och vad menade jag? Jag vet de knappt själv. Jag o mina förutfattade meningar. Men ja känner att ja kan säga nåt dumt om ja träffar honom, ja e på sånt humör. De va de ja sa, min förklaring. En dum förklaring men samtidigt hel sann. Så borde de inte vara.

Samtidigt så babblas de om honom hela tiden, ja orkar inte höra, de har ja inte sagt, hur säger man de?

En viss del av de här beror säkert oxå att ja känner mej ensam, när ska ja träffa den rätta för mej? Jag behöver inte få allt slängt i ansiktet hela tiden.

Jag hoppas hon inte tog illa upp, men själv så skulle ja självklart göra de. Men samtidigt måste hon fatta att man vill höra om lite annat än bara killar hela tiden när man pratar. Att ja oxå måste få en syl i vädret någon gång.

babbel babbel babbel i mitt öra

Och allt har dragit igång.

Funkar det?

Inte ett dugg!

Är jag irriterad?

Definitivt!

Får jag nån info?

Inte ett dugg.

Är jag nedräknad när de gäller vissa saker.

Nä, definitivt inte.

Jag räknas inte. Jag har hamnat mellan 2 stolar. Vilket jävla liv ja har.

 Skärpning världen, är det så här de ska se ut i dagens samhälle.

Ibland kan jag bli lite småirriterad. Ibland!? Ofta kanske e en mer sanning.

Iaf fick ja igår ett samtal om en jobbgrej. Den här utbildningen de handla om gick ja för 3v sen i 3h. Kan upplysa om att ja inte kommer ihåg nånting av de här beroende på att jag aldrig jobbat med det. Nu hade de fått gå en hel dag. Då säger de att ja borde egentligen varit med när de gick den utbildningen. Så dags o säga de då!

På måndag sätter de igång. Jag har  ingen koll för 5 öre. Hur ska de gå?

Ida e de en kompletterande utbildning gällande en sak. Den får inte ja gå på. De e många som inte får gå. Bara vissa. Varför? Jag behöver oxå kunna de för att göra mitt jobb.

Ja sticker huvet i sanden. De får gå som de går på måndag.

Orkar knappt me mej själv, längtar tills hemgång så att ja kan få komma hem o krypa ner i min säng. Lugnt på jobbet är de oxå o tur e väl de annars skulle ja säkert ligga rejält efter!