Att ja tänker på det hela tiden är att ta i, men det finns där hela tiden. Ibland tänker ja mer, ibland mindre.

Kan det inte bara hoppa några månader framåt så ska det förhoppningsvis finnas svar. Så jag slipper tänka. Undra hur det ska bli.

Jag tänker inte ge mej. Jag ska göra vad jag kan för att visa mitt missnöje.

Får jag inte en chans att visa vad jag kan så vill jag inte vara med.

Ibland har ja vissa förväntnignar på saker, det är inte alltid som du finns med i de planerna. Det är något jag upptäckt. Vilket gör mig nervös. Vad kommer hända i framtiden? Från att vara säker till osäker kan gå på en sekund.

Jag har satt ner min fot o sagt vad jag tycker. Det hjälper ingenting.

Men det känns ändå skönt att ja gjort det, visa att det här inte duger för mej.

Jag har trots allt min kompetens. Varför inte utnyttja den? Varför använda någon som inte vet någonting.

Jag är inte intresserad av att hjälpa till om jag inte får något för det.

Jag litar inte på någon för 5 öre, ja litar bara på mig själv.

Ja är helt slut, trött, vet inte vart jag ska ta vägen. Känns som om ja skulle kunna somna.

Känner mej lite förkyld. På god väg mot en seg period.

Ja känner mej lite på krigsstigen, irriterad. Ska ta tag i det, jag vill ha svar. Varför inte jag räknas.

Snart lunchtajm!

Jag hade hoppats på så mycket mer än vad det för tillfället verkar ges.

Jag känner mej överkörd och vill så mycket mer.

De verkar inte ens se och struntar i att jag finns.

Ibland så borde det ses längre än vad det görs just nu.

Jag vill skrapa fram modet och säga vad jag tycker, att jag borde få en chans, att det borde satsas på mig.

Ida mailade ja en ledighetsansökan, vill veta nu om ja får ledigt. Behöver veta nu så ja kan planera om de ska bära av eller inte!

Ja gav nog en dryg kommentar igår. Ja måste lägga av me sånt. Men ibland så e känslan så o då gör ja´t!

Nu sitter ja uppkrupen i brors soffa o tittar på tv. Passar på o se mina program när han är iväg.

Så snällt av honom o låta mej sova här när de fixas o donas i min lägenhet.

På jobbet händer de grejer. Får se vad framtiden har att utvisa!

Varför får inte ja vara me o leka?

Ja känner mej inte inkluderad alltid.

Är det något jag gör?

Är jag inte tillräckligt glad?

Inte tillräckligt social, livlig, öppen?

Ja känner mej utanför ibland.

Det är inte alltid en trevlig känsla, men kanske har jag till viss del mej själv att skylla.....?

Vad ska jag göra för att förändra?

Nu känner ja mej otroligt negativ men de här inlägget har absolut inte något me mitt förra att göra. De känns bara som om att de hänger ihop litegrann men de är absolut inte meningen.

Ja förstår helt enkelt inte det här med att träffa en person en gång o sen helt plötsligt är man "vänner". Ett knapptryck så är det klart!

Visst ibland kan de väl klicka men de här me att bara så lättvindigt lägga till.....

Du träffar en person o sen är det klart, du behöver ännu en vän i din lista. Så ett knapptryck bort är dem. Ni kommer inte träffas på evigheter så varför?

Det är säkert någon som tycker annorlunda o förklara då gärna för mej för ja vill veta.

Internet o alla kontaktsidor, är det nya framtiden?

De finns saker ja inte kan prata om. Jag säger inte ett ord om det även fast det är svårt att hålla det inne. Eller inte svårt, ja behöver bara prata av mej om vissa saker, få respons. Visst lite går att prata om men inte allt.

Jag vet att ja inte kommer att prata om det med fel personer men det är ändå jobbigt.

Jag hoppas att ja inte gjort något för att svika det förtroende som jag fått.