Ja undrar varför, känns som om de alltid e ja som e ensam!

Ja vill oxå hitta nån!

Är en kille som ja tycker e söt o gullig o trevlig o hela köret. Är alltid trevligt o titta på honom. Försöker gå förbi honom o säga ett litet hej o kanske prata litegrann. Men de går inte så bra. Jobbar ju me helt olika saker så de e inte alltid så naturligt. Kändes som om ja sa mer till han när han började jobba här än va ja gör nu. Kändes som om han pratade mer med mej. Nu känns de som om ja inte får nån respons.

Iof så har ja inte brytt mej så mkt om det innan men nu så är de en tjej på jobbet som upptäckt honom. Som jobbar mer med samma sak så det är mer naturligt för dem o prata. Och de pratar ändå en del varje dag om grejer. I fredags fick ja reda på att det är slut med hennes pojkvän och idag får ja reda på att hon tycker att han är söt o e lite intresserad. Det får mej genast att börja tänka o ja har kanske nån känsla för killen i fråga. Sen så upplever hon de som om han kanske har ett intresse för henne. Det får mej inte att må bra. Det får mej att må dåligt. Varför ska alla hitta nån? Gå från den ena till den andra. Jag som är ensam då? Vad ska jag göra. Det krävs ju ett intresse från båda sidor, jag kan inte styra vad en annan ska tycka, tänka osv. Men ändå. Jag tycker att det är min tur. Det känns som om ja går o hoppas på att hon har fel, att han inte är intresserad. Det får mej även att vilja prata mer med honom, att få det mer naturligt. Men samtidigt så känner ja mej lite taskig mot henne om hon nu är uppriktigt intresserad av honom. Vem är ja o sätta käppar i hjulet för det. Men ja va ju faktiskt först egentligen.

I kärlek o krig är allt tillåtet