Jag kan inte kräva mer av någon bara för att jag vill att det ska vara så. Men ändå, jag är besviken. Jag är trött på allt snack. Vi har pratat om utlandsresa i 3år sen vi åkte senast. I år hade man inte råd, träffade killen o allt annat som de snackats om. Nu helt plötsligt ska hon åka me brorsan. Så klart man blir besviken. De är ändå min kompis som verkar prioritera allt annat än mig. Så känns det. Jag kan inte kräva att vi ska göra saker. Det finns fler personer i hennes liv. Men visst blir ja besviken när jag verkar hamna längst ner. Nån gång kanske jag vill känna mej prioriterad.

Jag är irriterad lver sättet det sas på o att de tydligen pratat om det länge, samtidigt som de pratats om det med mej. Jag orkar inte det här längre.